Den röda tråden

- bakning, matlagning och andra spontana infall

Den röda tråden

Posts Tagged ‘NocOut.se’

En svensk klassiker - del 3

Så, helt plötsligt en dag i början av mars så var det bara en gren kvar av klassikern. Vätternrundan. 30 mil på cykel. Det som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning och trodde skulle vara den jobbigaste grenen av de alla. I samma veva basunerade en bekant ut på Facebook att klassikern var avklarad på 24 timmar. Såklart sådde detta ett frö i mitt huvud. 24 timmar? Jag hade inte ens tänkt på att man kunde ha ett tidsmål för hela klassikern. Efter lite överslagsräkning kom jag fram till att det för mig innebar att jag skulle behöva åka Vätternrundan på mindre än 11 timmar och 15 minuter. HELT omöjligt tänkte jag och slog bort tanken.

Träning inför Vätternrundan

En fin vecka i mars fick Lexan sin premiärtur för säsongen (ja, jag har en sådan relation till min cykel nu). Efter några turer på egen hand och med någon enstaka vän kände jag mig redo för ett söndagpass med klubben. Mitt allra första långpass med NocOut, med klungkörning och fikastopp och allt vad det innebar. Nervös gav jag mig av till mötesplatsen och när vi alla var samlade gav vi oss av. En ynka mil senare var jag ohjälpligt avhängd på en raksträcka i motvind och allt kändes hopplöst. Då vände en väldigt snäll bekant och jag fick för första gången ge upp och låta mig knuffas en bit (efter några gånger har jag nu förlikat mig med känslan att behöva den där hjälpande handen i ryggen och saknar den till och med ibland). De där 11 timmarna på VR kändes väl inte närmare efter den söndagen precis. Men sedan så åkte jag och tre andra vänner från NocOut på CycleCamp på High Chaparall, och det blev lite som i triss-reklamen. Plötslig händer det! Att köra i klungor med människor på samma nivå, med superduktiga och trevliga ledare, att lyssna på roliga föredrag och umgås med härliga nyfunna vänner i dagarna tre var hur roligt som helst. Det var nog här jag fastnade för cyklingen!

Med nytt mod, självförtroende och kunskap om klungkörning gav jag mig åter på söndagscyklingarna och har trivts som fisken i vattnet hela våren. Visst har jag varit svagast ibland, men då får man skrika “håll igen” eller så kommer den där handen i ryggen. Att orka med en 15-mila runda var hur häftigt som helst, men kulmen av häftighet (förutom VR då) var det lilla motionsloppet Sommen runt som utgår från Tranås. Dit åkte jag fullständigt övertygad om att vi var ett litet gäng som skulle åka lite långsammare än den starkare klungan. “Lotta klungan” hade den börjat kallas i diskussionerna innan loppet. Väl där så visade sig NocOut-andan från sin (enligt mig) allra finaste sida och “alla ska med” blev dagens motto. Vid starten trodde fortfarande inte på det, men tack vare fantastiska klubbmedlemmar, starka cyklister och goda vänner så hängde jag med runt de 12,5 milen. På under fyra timmar. I 32 km/h i snitt! Jag trodde inte mina ögon. Jag kände mig stark och den där tanken om 11-timmars gränsen på VR gjorde sig påmind igen.

Jag fortsatte även springa lite under våren och hängde med på klubbens intervallträningar så ofta jag kunde. Det var ju inte bara för träningen jag gick, det var ju även så roligt att träffa alla nya träningskompisar och känna gemenskapen. Kände mig starkare som löpare och såg fram emot Blodomloppet som jag fått några av kollegorna att hänga med på. Lite kaxig tänkte jag att jag skulle springa på under 52 minuter, 2.30 under mitt tidigare personbästa på milen. Jag var laddad, men gjorde nog en ganska dålig uppladdning med för lite mat och vatten. Starten gick och jag försökte hålla mitt tänkta tempo. Det gick lite för fort i början. Sedan lite för långsamt. Efter 4 km fick jag en mental dipp och efter 5 började jag gå och var beredd att strunta i allt ihop. Tack och lov samlade jag ihop mina tankar igen, sprang på och tog mig i mål på 53:19. Jag var besviken först, men insåg sedan att personbästa är alltid personbästa. Och att jag måste jobba med mina mentala svackor när det är jobbigt.

Den stora dagen närmade sig, och så under ett långpass på nationaldagen kändes helt plötslig allt så tungt. Jag fick slita fast jag bara låg i klungan och tog det “lugnt”. Jag orkade inget i uppförsbackarna, och även i den lugnare utbrytarklungan fick jag kämpa. Väl hemma insåg jag att pulsen varit högre än någonsin och rädslan för förkylning kom krypande. Inga andra tecken på sjukdom än denna trötthet gjorde att jag ändå fick till ytterligare några pass innan det var dags att vila inför loppet.

Klassikern del 4 - Vätternrundan

Min vapendragare A kom ner redan på tisdagen innan VR och tillsammans startade vi operation förberedelser! Tror aldrig jag varit så förberedd inför något lopp tidigare, men så skulle vi ju vara igång 12-13 timmar trots allt. (Jo, det var 12-13 timmar som var det officiella målet. Jag har alltid ett rimligt mål och ett orimligt. Ofta hamnar jag någonstans där emellan och blir tyvärr besviken.) Vi tog en lugn runda på cyklarna. Vi åt massor med mat. Vi sov 8 timmar per natt. Vi planerade energiåtgång. Vi åt mer mat. Vi hämtade nummerlappar i Motala tillsammans med M. Träffade några klubbkompisar och snackade lite. Vi åt lite mer mat. Vi planerade mellantider i depåerna utifrån flera scenarion. Jag började bli nervös. Visste inte om den där tröttheten lämnat kroppen ännu. Visste inte hur jag skulle klä mig efter det utlovade regnovädret. Tänkte att jag ju egentligen ville klara de där 11:14. Min kära Fredrik hann nog bli irriterad både två och tre gånger på mina förberedelser/hysteri. Men jag ville vara FÖRBEREDD. Så förberedd man nu kan bli på något man aldrig tidigare upplevt.

Innan starten på VR

Gänget är samlat och redo i Motala by night.

Vår starttid var 01:46 på lördagsmorgonen. Sista kvällen förberedde vi all packning, åt massor av mat (ser ni en trend här?) gick och lade oss ett tag och lyckades faktiskt somna. Jag vaknade till andra halvleken av Sverige-England matchen i EM och åt lite pastasallad (okej, nu började även jag bli mätt). Vid halv 12 gav hela gänget sig av, återigen skjutsade av den tålmodigaste av alla, Fredrik. I lugn och ro fick vi ordning på cyklar, kläder, nummerlappar, lysen och väskor. Från macken vid McDonalds rullade vi in mot hamnen och gjorde oss beredda för vår start. Då jag hade kört tjejvättern året innan visste jag ju i alla fall proceduren, även om det var lite annorlunda mitt i natten. Vädret var fortfarande bra. Uppehåll, nästan ingen vind och runt 10-12 grader. Jag hispade lite till om jag var för varmt klädd. De andra var oroliga för att frysa.

Vi gick in i startfållan, åkte fram till repet och så gick starten. Jag låg längst fram bakom motorcykeln och det kändes bara SÅ häftigt att äntligen vara på väg! Första kilometerna hängde vårt lilla gäng ihop, men sedan så kom det en klunga med danskar som jag tyckte höll ett vettigt tempo. Jag lade mig längst bak, gav snabbt upp att försöka konversera med dem och hörde att jag hade M bakom mig. Kanske skulle vi hålla ihop i alla fall? Efter ett tag har jag en svensk bredvid mig och vi pratar lite längs vägen mot Hästolmen. Det var mörkt, nästan tyst förutom suset från cyklarna, och det enda man såg var alla röda lysen som ett pärlband längs vägen. Jag tyckte det var så häftigt! I Hästholmen gick “min” klunga in i depå, vilket jag tycker var alldeles för tidigt. M var borta och jag fortsatte ensam, men hittade tyvärr inte lika bra klunga framöver. Ner mot Gränna ljusnade det och jag hade sikte på en “MeraLera” kille som sedan dök upp många gånger under de kommande timmarna. I Gränna blev det ett snabbt stopp, påfyllning av vätska, en bulle och ett snabbt toabesök. Lika bra när det ändå inte var någon kö. Det hade börjat skvätta lite smått men jag fortsatte utan min regnjacka.

Då börjar hällregnet.

Ner från Gränna till Jönköping fick jag köra mycket själv. Klungorna framför var för långsamma och de få som cyklade om var för snabba. Det blir snabbt väldigt blött och jag inser att jag borde bytt ut min windstopper mot regnjackan redan i Gränna. Då jag bestämt mig för att inte stanna i Jönköping rullade jag vidare med blöt jacka mot Fagerhult, tog rygg på lite olika grupper och cyklade fel (!!!) på ett ställe. Väl framme i Fagerhult hittade jag ett ställe man kunde gå in under tak, bytte ut min blöta jacka mot regnjacka och passade på att dra på mig torra ärmar också. Lämnade in jackan (och lite av all min överflödiga mat) och spanade in kön av folk som skulle bryta. Den var inte nådig! Efter kaffe, bulle och banan var det dags att cykla vidare med domnande händer och klapprande tänder. De domnade händerna gjorde att jag hade svårt både att greppa vattenflaskan och att växla med vänsterhanden! Tack och lov fick jag snart upp värmen och försökte återigen hitta några ryggar i lagom tempo. Det gick väl sådär, men jag fick öva på min tyska med en äldre herre som inte gärna pratade engelska och gjorde sin tredje VR i skitväder! Vi hade tidigare planerat att stanna i Hjo och äta. När jag nu var själv (och inte ett dugg hungrig) så tänkte jag strunta i det men stannade ändå i depån. Vad jag fick utfört där kan diskuteras, och det var faktiskt mest bortslösade minuter och ytterligare ett tillfälle att bli kall.

Efter Hjo hittade jag återigen en lite spontanklunga och pratade ett tag med ett trevligt par från Göteborg som gjorde klassikern ihop. De stack sedan iväg för att komma under 11 timmar, och jag vågade inte hänga på då jag var osäker på hur länge jag skulle orka. I Boviken hittade jag en NocOut-kompis, men tappade åter bort min lilla klunga. Tror även den där MeraLera killen dök upp igen! Jag cyklade på ensam, men blev upphunnen av en liten grupp jag tidigare cyklat om. De tyckte att vår medelfart nog var ganska lika och föreslog att vi skulle slå följde. Med detta glada, sjungande Uppsalagäng (en VR-låt hade komponerats tidigare och sjöngs för fulla halsar) tog jag mig an de sista milen, njöt av uppehållsväder och gratis chokladbollar som delades ut längs vägen! De gick in i depå i Hammarsundet och jag, som kände mig stark, fortsatte mot mål. Bara fyra mil kvar nu!

Helt plötsligt kommer det en klunga förbiåkande, där jag känner att jag nog kan hänga på. Kanske kan jag klara de där 11:14 i alla fall? Jag trycker på i en uppförsbacke och PANG så gör det fruktansvärt ont i höger knä. Jag får släppa och kan bara cykla i “tant-fart”. Stannar på en parkeringsplats, tar en värktablett (inte så smart, jag vet), klär av mig lite och ska bege mig igen. Det gör om möjligt mer ont i knät nu, och inte bara när jag trampar. Bara att följa med i rundtrampet känns som om någon trycker in något vasst i sidan av knät. Det är sista grenen på klassikern. Det är bara tre mil kvar av trettio. Jag är envisare än den envisaste åsna. Såklart jag fortsätter. Det går inte fort. Jag grinar illa så fort en liten uppförsbacke ska forseras. Men jag passerar fortfarande cyklister! När jag svänger in mot hamnen i Motala, ser målet och hör F heja på mig så gråter jag, av lika delar smärta och glädje!

Mål på VR

I mål! Trött, glad och tagen.

Väl av cykeln känns inte knät alls och jag är helt uppe i varv i flera timmar. 3/4 av den resterande gruppen kommer i mål ca 2 timmar senare (även vår fjärde startande kom i mål i sinom tid!) och när cykel och den där blöta jackan hämtats ut blir det hemfärd för dusch, powernap, skumpa och middag. Sedan sov jag riktigt riktigt gott!

11:19 blev sluttiden på vätternrundan. Återigen är jag närmare måltiden än jag trott, men denna gång hade jag inte kunnat cykla fortare än jag gjort, i alla fall på slutet. Såhär i efterhand är jag såklart lite sur på mina 16 onödiga minuter i Hjo, men man kan ju ta revansch på de där 24 timmarna någon gång. I slutändan måste ändå vara riktigt nöjd med att klarat av min (första?) svenska klassiker på strax över 24 timmar, mycket snabbare än jag kunnat tro när jag startade det här äventyret!

En svensk klassiker - del 2

Oavsett om jag har några läsare kvar efter förra inlägget, eller inte, så fortsätter min långa och ibland något osammanhängande sammanfattning av året jag genomförde en svensk klassiker

Del 3 av klassikern - 9 mil mellan Sälen och Mora

Vasaloppsträningen

Vasaloppet (Öppet spår) närmade sig och snön lyste med sin frånvaro. Av de senaste två kanonvintrarna fanns inget spår. Jag sprang lite, testade rullskidor en gång på stapplande ben, och åkte sedan på en otäck hosta under julen. I Januari började jag få lite panik, både för hostan som aldrig gav sig, men även för snöläget. Till slut blev det ändå lite kallt och de lyckades göra tillräckligt med snö i Sya för en 600 m slinga. Jag trotsade hostan och gav mig ut, men efter det där första träningspasset på skidor kändes Vasaloppet var ljusår bort. Hostan försvann tillslut, med lite hjälp av antibiotika och jag kunde äntligen träna så mycket jag ville!

VasaCamp

Ett normalt kort på ett onormalt (?) gäng på VasaCamp!

Under NocOut:s VasaCamp i Bruksvallarna fick jag inte bara åka skidor i långa fina spår med härligt sällskap. Även om det var en kick i sig att känna att man faktiskt hängde med flera av de människor som jag sett som otroligt vältränade. Jag fick även umgås med trevliga klubbmedlemmar i dagarna fyra. Sakta men säkert började jag också inse vilka galningar vissa i NocOut är. Tur att det finns sådana som jag som motvikt! Efter lägret fick jag flera fina träningspass, och tack vare kontaktnätet i klubben hade jag ofta någon att samåka med när snön ibland fanns lite väl långt borta. Att åka seedningsloppet Syaslingan (4 mil på en 4 km bana) med peppande klubbmedlemmar både i och utanför spåren, varv efter varv, (och E:s chokladbollar!) var återigen en otrolig kick!

Vasaportalen

Öppet spår måndag
När det var dags för öppet spår åkte jag med ett blandat gäng vänner och bekanta upp till Sälen redan på lördagen. Det skulle åkas både söndag och måndag samt Halvvasan på tisdagen och de som inte åkte för dagen hejade på eller fixade mat. Söndagen, som var en helt fantastisk dag vädermässigt, gick åt till att testa skidorna, lämna in dem för vallning och sedan heja på alla jag kände i spåren! Både klubbmedlemmar och andra höll vi koll på och uppdaterade flitigt på Facebook. Jag var nog lite nervös på kvällen, men vi var väl förberedda och det var bara att försöka sova några timmar. Mitt jobbigaste moment, att gå upp sjukt tidigt på morgonen, gick över förväntan och efter en ordentlig frukost fick jag och A skjuts ner till starten (hela tiden denna stöttande och skjutsande F) där vi hämtade skidor, lade ut dem i fållan, fixade med toabesök och bananätande. Det var 12 minusgrader vid starten, men visste att det skulle gå upp mot nollan under dagen. Det innebar att man fick frysa en del när överdragskläderna skulle av! När vi väl skulle gå tillbaka till våra skidor höll vi på att inte komma in i tid och fick oss en språngmarsch tillbaka till fållan!

Med 30 mil skidor i benen benen gav jag mig iväg ackompanjerad av den klassiska vasaloppsjingeln. Äntligen var det dags! Återigen hade jag två mål. “Skamgränsen” låg på 9 timmar och allt under 8,5 var mycket bra! När vi väl klättrat upp för den första backen i makligt tempo fick jag fart under skidorna. Jag hade perfekt glid, jag kände mig stark, solen gick upp över hedarna och jag var bara lycklig! I tre mil bara susade jag fram i min ensamhet det kändes som om det skulle gå hur fort som helst. Jag bockade av kilometer för kilometer och sedan, strax efter Smågan, började det snöa. Det var ju väntat och första biten, fram till Evertsberg ungefär kändes fortfarande lätt. En klubbmedlem stod längs vägen och plötslig var jag påhejad! Att en så liten sak kan ge så mycket extra energi. I Evertsberg var det tänkt att min hejarklack stå, men när jag inte såg till dem fick jag tuffade vidare mot Oxberg, fortfarande vid gott mod men i tilltagande snöoväder.

Oxberg

Paus med kexchoklad i Oxberg, mitt i snöyran.

Väl framme i Oxberg träffade jag äntligen hejarklacken (fina Fredrik och L). Jag fick en snabbmassage av axlar, åt ytterligare en kexchoklad (vilken i ordningen vill jag inte tänka på), fick en puss och ångade vidare. Nu började det bli lite trögt. Alla spår utom ett var igensnöade och även om det kändes som om åkarna framför var hysteriskt långsamma gick det inte att gå om i spåret bredvid. Samma situation för ett år sedan hade gjort mig irriterad och arg. Nu fick jag säga till mig själv att inte slösa energi på detta, utan lugnt och fint ta mig in i mål. Visserligen hade chansen på 8-timmars gränsen försvunnit, men jag hade fortfarande chansen på 8,5. Denna gång lade mig helt sonika i den långa kön in till Mora och försökte ta det lugnt. Mellan Hökberg och Eldris hade jag det nog tuffast och var jag så trött både på att åka skidor och på vetebullar och blåbärssoppa. Men helt plötsligt var det ju mindre än milen kvar och jag kunde snart höra publiken i Mora. Blödig som jag är kom tårarna redan innan bron som var starten på upploppet. Att staka sig fram på upploppet mot portalen som utgör målen är en helt fantastisk känsla! Jag var så lycklig och nöjd att jag inte ens grämde mig att jag missade 8-timmars gränsen med ynka 5 minuter. Då målet från början var under 9 timmar så var 8:05:34 överraskande bra!

Mål!

Äntligen i mål, trött och lycklig!

Efter loppet var jag uppe i varv i flera timmar. Jag var lycklig och kände att det här var det roligaste jag någonsin gjort i idrottsväg. Gratulationer ramlade in från familj och vänner (bland annat från min fina mamma som alltid håller koll på mig när jag tar mig an sådana här lopp) och även från mina nyfunna klubbvänner. Att veta att man har “ögonen på sig” kanske är jobbigt för många, men mig får det bara att prestera bättre… Den här känslan kunde jag leva på ett bra tag!


Sök i Bloggen